Under den här veckan har jag lärt mig mycket. Det har varit en omtumlande vecka. Den har fascinerat mig, upprört mig, frenetiskt petat på mig för att till sist kasta min värld upp och ner. Jodå, jag lever. Jag är fri att ta in information från vartän jag behagar. Man kunde kanske tro att mitt intresse för såväl praktisk som teoretisk psykologi skulle hjälpa mig att tolka människors beteende och handlingssätt, och därigenom även stärka kommunikationen med personer med exempelvis bristande låg empati. Jag har bland annat fått lära mig att så är inte fallet, men jag får helt enkelt se det hela som en sjuklig filosofi – vilket i sig är ett rätt intressant ämne. Litegrann som min religionuppgift om en sekt som äter döda människor, fast snarare att det finns en klan människor (läs: min släkt) som aktivt utövar att förminska allt som hänt mig, påstå att jag hittar på men samtidigt säga att de bryr sig eftersom de säger just “vi bryr oss”. En omöjlig ekvation, som jag ska acceptera och välkomna med öppna armar – om man borser från mina krångliga känslor. Behöver jag ens säga att samma klan människor blev besvikna när de fick veta att jag mått så dåligt att jag inte orkat med att göra 10 genomtänkta Beckmansuppgifter?
Kyrkan ringde mig idag. De verkade tycka att min situation var hemsk.
Jag ska gladeligen placera mig själv i facket “samhällets bottenskikt”, och printa ut nya tapeter föreställande detta skamliga bidrag som morsdagspresent. Jag har ju inte ens jobbat ihop pengarna! Inser ni? Oherregud, STACKARS MAMMA.
Jag brukar roa mig med en hypotetisk fråga. Om vi ponerade att jag skulle ta ut pengar från min mammas konto, skulle hon anmäla mig då? Det är lite lurigt, om man tittar på de två alternativen.
Skulle hon anmäla mig så får hon tillrättavisa mig, vilket hon gillar. Problemet blir slutprodukten av det hela, jag skulle få betala igen det – vilket jag inte kan. Detta klassificierar mig ytterligare till samhällets absoluta bottenskikt, och jag blir en skam hon får skämmas över att prata om. Detta i sin tur skulle bli problem när vad-fint-väder-det-är-samtalen börjar smyga in på hur det är mot mig. Tyvärr har ju min mamma en nästintill mästerlig förmåga att beskära verkligheten litegrann som hon själv vill ha den. Jag är ju mina prestationer, och genom att helt enkelt hemlighetshålla det hela skulle ge henne den värld hon skulle gilla.
Om hon inte skulle anmäla mig förlorar hon pengar, men kan också roffa åt sig lite medkänsla för sitt “lidande”. Ett ständigt ojoj-ande över vad som hände med mig, jag var ju så duktig i skolan förut. Skammen blir lite mindre, hon kan förneka att det hände och lura sig själv att det var hon själv som tog ut pengarna. På så sätt skulle ju det hela förmildras, och hon kan fortsätta prata om mig, det vill säga mina fina skolprestationer.
Nu är jag en väldigt subjektiv och engagerad person, men jag tenderar ibland att bli lite mer obrydd och cynisk. Jag börjar uppskatta att se det hela från håll, rycka lite på ögonbrynet, säga “fyfan” och le lite snett. Det hela börjar nästan bli någon dålig form av humor, som för länge sedan eskalerat, eller som bara är väldigt independent.
För att återgå till vad jag lärt mig, så publicerar jag några urval.
C a t a r i n a s i m u l a t o r n
Testa det själva på era barn!
Din dotter säger att hon blivit psykiskt misshandlad i två år, att hennes före detta pojkvän kunde dödat henne och att hon vill ta livet av sig.
Ditt svar: Säg “det är sådär ibland”. Om hon inte slutar att beklaga sig för dig, informera vad dina katter gör för tillfället. Duger inte det, så håll inte inne känslorna. Bli arg! Säg att hon är elak mot dig och inte bör förolämpa sitt ex, han är ju trots allt död.
Efter detta hör sin dotter inte av sig på en och en halv vecka, hon påstår att hon haft telefonen avstängd, och säger än en gång att hon inte vill leva, och att det känns som att du inte bryr dig.
Ditt svar: Förolämpa henne genom att utan anledning dra in hennes nya pojkvän! Säg att han är debattsugen och gillar Hitler, och hatar dig. Säg att det är därför hon är upprörd och hon har spelat upp denna teater för dig. Säg att du minsann inte tänker ringa hennes vänner bara för att få tag i henne, och upplys om att du i ditt sinne “förvissat att allt är okej, och att inget har hänt” När du väl är på gång, säg att du är beviken på att hon inte gör som du sagt åt henne, och skäll ut henne för att hon påstår att du inte bryr dig. Sprid sedan lite kärlek genom att säga “Jag bryr mig om dig, och det vet du”. Ta för givet att du är välkommen på hennes student, och fråga vilken tid den äger rum.
Du får reda på att din dotter pratat med din mamma (hennes mormor), som berättar hur din dotter känner sig. Du får återigen denna info om att hon blivit hjärntvättad av sin föredetta pojkvän och att han kunde dödat henne, på samma sätt som han vållade till sin nya flickväns Paulines död.
Ditt svar: Poängtera att du bara hört från Paulines bästa kompis, som i sin tur hört det av Paulines pappa, att hon dog ett dygn innan. Säg att det stod symboliskt samma datum på de bådas dödsannonser. Avsluta med att säga “hoppas detta hjälper dig”
