KURIOSA

(Eftersom jag är en människa med ett relativt negativt, alt. cyniskt tankesätt tänker jag börja denna USA-resumé genom att sammanfatta den utdragna flygresan istället för att kleta ut allt positivt med en gång.)

F ö r b e r e d e l s e
Jag var mentalt förberedd, en flygresa på 18,5 timmar stod framför mina fötter. I mina händer låg ett skrivblock, där jag skulle kryssa i varje timme som gått, alla tankar och alla intryck. Jag hade en längtan efter fyrkantig flygplansmat – en bricka, smått och prydligt försett med små söta skålar, massor med roliga konstiga burkar att glatt få, ursäkta för min amerikanska, unwrappa. Hur som helst. Tji fick jag, jag serverades inte alls någon roligt fullpackad bricka, utan istället en smörgås innehållandes “old cheese”. Jag tyckte detta lät vidrigt, men var glad över att de inte undanhöll sanningen. Efter en mellanlandning i Shihol, Amsterdam, fortsatte sedan resan mot nästa stopp som var Minneapolis. Denna flygning skulle ta tio timmar, men planet var till min stora glädje utrustat med tv-skärmar där man kunde lyssna på Depeche Mode, spela flygplanstrivialpersuit, eller se på film. Flygplanet bjöd på fyrkantig mat som jag längtat efter, och till detta ett minimalistisk juiceglas till 75% fyllt av is. Att detta bara var början var jag lyckligt ovetande om.

M i n n e a p o l i s & S a i n t P a u l
När vi cirkulerade över Minnesotas vidder slogs jag av att allt kändes precis som ett somrigt Moskosel. Lite snö, väldigt brungult och fullkomligt ointressant som vykortsmotiv. Pappa håller historielektion om att Minneapolis och St. Paul var en ort där många skandinaver slagit sig till, och mina Sverige-paralleller stärks ytterligare. Den första människan jag ser heter Olson, och det hela känns allt annat än exotiskt. Jag sätter mig sedan i flyget där jag ombeds stänga av min mp3spelare ungefär en halvtimme innan starttid. Detta gör mig purken och jag sitter och imiterar hennes fjäskigt wannabe-trevliga röst i ungefär en halvtimme. Ingen mat finns att köpa, bara Pringles eller snackbox. Jag köper en Pringles och surar.

L o s A n g e l e s
Slutdestinationen, där vi möts av min moster Ann-Marie och hennes kille Tony. Vi hyr en bil och åker in på en restaurang. Jag beställer potatismos.
Vi hittar ett hotell en halvtimme från flygplatsen. Lukten i entren påminner mig om ett schampoo jag hade som liten, och jag inhalerar den så gott det går. Sedan fortsätter det hela med riktigt jetlaggad sömn.

Dag två inleds med att jag köper ett par skor, och vi åker sedan till ett av de enormt stora “Shopping Mall” där jag köper lite smink, och sedan flyter dagen bara på.

H o l l y w o o d & B e v e r l y H i l l s
 Vi åker till Beverly Hills för att få en hint om hur det ser ut där stjärnorna bor. Tony sitter under hela resan och låtsas guida oss genom celebriteternas hus, vi är helt omedvetna att hittar på och känner oss glada och nöjda över att få en inblick över hur Martha Stewards lilla gula villa ser ut. Hollywood närmar sig, till början inte något speciellt, men när stegen följer en stjärngång blir allt plötsligt mycket mer glamoröst. Jag ser ut över såväl Simpsons, David Hasselhoffs som KC and the Sunshine Bands plattor och fortsätter sedan till den otroligt mäktiga kinesiska teatern (en bio, där de har röda mattan på premiärer. Där träffar jag på Pinhead från Hellraiser, något från Sagan om ringen, och sedan smyger Freddy Kreuger på mig hela tiden. Det är för övrigt där som alla superkända skådisar genom tiderna lämnat hand- och fotavtryck.

V e n i c e B e a c h
Vi åker sedan vidare, Venice Beach, där Baywatch till största del spelades in (vi besökte även de andra stränderna, te x Santa Monica). Stället var fyllt med diverse kläder som allihop ser likadana ut. Rätt drogliberalt också skulle jag tro, med tanke på att nästan varenda affär sålde tröjor med Marijuanalöv, och diverse annat. Många shower och mycket underhållning, otroligt fin natur (då menar jag framför allt i utkanten, med alla otroligt fina och färgstarka blommor.Sedan blev det hej då Venice Beach, vi åker och tittar lite och sedan blir det att åka genom OC, till San Diego.

S a n D i e g o

Här stannade vi några dagar. Otroligt fint ställe. Vi kollade på diverse turistattraktioner så som vackra parker med exotiska orkidéer och diverse museum. Mycket fint. Vi såg ut över La Jolla (uttalas Lahoja), som åternämns i Beach Boys – Surfin USA. Ett gräddfilsområde, mycket vackert dock, otroligt fina stränder och landområden, stenrika människor och pyttehus. Men fint var det allt.

Dag två i San Diego besökte vi kyrkan, som inte liknade svenska kyrkan ens lite. Det var widescreenskärmar, lite ljuseffekter, gitarrsolon och präster i skjorta och jeans. Vi fick också fylla i vad jag uppskattade vara frågesporter. Man skulle fylla i vad han sa. Varför? Ingen aning. Dagen fortsatte sedan med släktmiddag hos Tony. Hjälp.

Sedan packar vi sakerna igen och åker vidare, nästa stopp: Las Vegas.

G h o s t T o w n & D e a t h V a l l e y & V i v a L a s V e g a s

Hela dagen gick i princip åt att resa, avståndet mellan San Diego och Vegas finns ju trots allt. Vi reser österut och kommer ganska snabbt in i Nevadaöknen, där Ghost Town får mig att minnas en låt gjord av The Specials. Och dött, det var det. Det gick inte heller se någonting, och då menar jag ingenting. Sandstromen var riktigt, riktigt märkbar. Bilen var inte snygg efteråt. Vi passerar sedan Death Valley (vilka glada ortsnamn!), ni vet, Death Valley, väldigt känt. Sedan träffar vi också på byn Zzyzx, jag tycker inte det klingar bra. Hur som helst, efter ett tag ser vi skylten som säger Las Vegas – Nevada. Vi är framme. Det som framförallt är otroligt läcker är hotellen, Luxor, en pyramid som sänder ut ett enormt ljussken uppåt, Excalibur.. Många otroligt vackra hotell. Vi letar runt efter någonstans att äta vilket tar en jävla tid. Vid 2tiden på natten hittar vi ett ställe som servar grillmat. Vi beställer och jag stör mig enormt på att servitrisen kallar mig “honey” vid upprepade tillfällen. Sedan sover vi. Hotellet är svinkallt men jag är somnar.

Sedan går vi upp för lunchbuffé, en väldigt stor en (om du bara varit på buffé i Sverige är det det största du sett gånger 4). Jag tar mat, Tony kallar mig amateur buffé eater, men jag trycker iallafall i mig några av de tårtor och kakor man får ta sig till efterrätt. På kvällen åker vi längst “The Strip” och ser alla vackra hotell. Kan ni förresten tro att bilden till höger är mitt på natten, på högsta våningen? De hade byggt en himmel, som såg otroligt realistisk ut. Sedan besöker vi också Bellagnio, Circus Circus (där jag kastar en 25centare och vinner en liten noshörning) och Flamingo Hotel. Vi testar lite Casinospelande men det är sannorligen inte stor vinstchans. Middagsbuffé. Mycket intressant kväll. Vi somnar och sedan blir morgondagen den sista riktiga dagen.

Vi åker då till Arizona, och ser Hoover Dam, början av Grand Canyon. Dvs, berg. Sedan åker vi vidare, äter och somnar, sedan åker vi till Los Angeles flygplats och sen hem. Resa dokumenterad!